.

2 februari 2007. Det är fredag. Det är kallt. Jag har på mig min tjocka dunjacka när jag går i hem genom nattens kyla. Från min pojkvän till min mamma, trodde jag. Men hemma är det tyst och släckt. Jag känner mig lite övergiven eftersom det inte finns något meddelande till mig när jag kommer hem, men jag somnar ändå. Mitt i natten ringer det, mamma. Älskade mamma. Hon är på akuten, ska läggas in på neurologen. Det säger mig ingenting. Jag minns att jag tänkte att jag borde inte kunna somna. Men jag gjorde det ändå.

Jag minns inget av lördagen. Jag gjorde nog inget då.

Söndag morgon. Jag, lillebror och pojkvännen sitter och äter frukost, vi ska snart åka till sjukhuset för första gången. Mamma är kvar där. Hon ringer, lillebror svara. Det är tyst. Sen vänder han sig om. Det han sen sa fick livet att ta slut. Hjärntumör. Nej! Inte min mamma. Älskade finaste mamma. Inte du.