.

Nu har det alltså gått ett år. Ett år av vad? Inte sorg, inte heller förtvivlan, chock eller ensamhet. De årsdagarna är förbi för längesen, min mamma försvann från mig redan i februari. Nej, snarare tomhet, frihet kanske, lättnad absolut. För hur oförståeligt det än kan låta så är ett dödsbesked alltid skönt efter en längre tids sjukdom. Skönt på sitt egna lite egendomliga sätt. För att markera detta känslomässigt berg-o-dalbaniga år var jag och bror vid graven idag. Vi planterade en röd rosenbuske. Kanske för att på ett sätt fira. För vi har mycket att vara förudrade och nästan stolta över. Vi har faktiskt klarat ett helt år. Födelsedagar. Skolavslutningar. Skidsemestrar. Jul. Påsk. Sommar. Vinter. Jobb. Skola. Nu har vi fått prova på allt det som vi ska leva med resten av våra liv, nämligen att leva utan mamma. Och vi har klarat det, men det gör inte smärtan mindre. Jag saknar dig mamma. Du finns alltid med mig för kärleken är evig, den övervinner allt.