.

Ligger i min sovkupé och väntar på att klockan ska bli så mycket att jag kan få sova för mig själv, tio med andra ord. Egentligen borde jag vänta till Bräcke för där kommer två till i kupén på men det finns inga garantier för att jag inte däckar tidigare. Än så länge delar jag kupé med en tjej från filipinerna som bor i Gällivare men nu är hon på väg hem till filipinerna för hennes pappa har fått en stroke och är halvt förlamad. Det har varit storm där så halva huset har rasat och förra året dog hennes syster i urinvägsinfektion och hennes bror tror jag blev mördad, men jag är inte säker. För att ta sig hem behöver hon ta tåget till östersund, byta till ett till arlanda (vilket betyder att hon lär ha rest hela dagen) sen imorn bitti flyg i 29 timmar till huvudstaden och sen båt i tre dagar (!) för att komma till ön hon bor på. Hon är inte hemma förrän tisdag. Och jag klagar på att nattåget tar lång tid och på att mitt liv är jobbigt. Jag förstår inte hur bra jag har de.

Lyckades dock klanta till mitt annars så behagliga liv (allt är ju relativt) genom att tvinga anton att parkera snett över två handikapparkeringar när jag skulle hämta ut tågbiljetten med löftet om att betala bötern som jag självklart räknade kallt med aldrig skulle komma. Men just idag gjorde den det. Så nu är jag 900 kronor fattigare. Typiskt Tove, mest med tanke på att det fanns lediga vanliga parkeringar tre platser bort, men jag va lite stressad poch orkade inte tänka så långt.

Biovagnen är så klart sönder så jag har roat mig med att sticka, gå på upptäcksfärd till bistron, läsa hela Kupé-tidnigen, telefonat med Totte som städade rummet för kommande Home-makeover, småpratat med min roomie och nu sitter jag lite här. Sova snart. Adjö.