.

I morse läste jag en artikel om en servicehund som räddat livet på sin matte och tårarna var igång. Det är det här askmolnet, jag har varit så orolig. Tänk tänk om han inte skulle komma hem i tid. Rädd har jag varit för jag klarar inte så länge till. Eller jo de är klart att jag gör men jag orkar inte. Har väntat så länge.

Nu är han hemma. Han ringde precis och trots att jag är så lycklig så kom de aldrig fram. Jag klarar inte av det där med telefoner. Fick honom inte att förstå utan pratade om ditten och datten och vardagsting. Lyssnade inte ens hela tiden, istället väldigt disträ. Gissar att han märkte det. Ne de är något med telefoner, fixar de inte.

De handlar nog också mycket om att jag inte riktigt vågar tro det än. Vi är ju inte där riktigt än. Det är i torsdag kväll 26 maj 2011 än. Men imorn. Som jag har längtat.