.

Det var slagsmål på vagnen hem i natt. Det började som fyllebråk, oväntat. Ingen i vagnen brydde sig. När de höjde rösterna började folk skruva på sig lite oroligt och när sen första knytnäveslaget hördes syntes paniken. Men ingen gjorde något. När alla efter några stela sekunder insåg att så här ska det ju inte vara. En full spårvagn och två tjugoåringar som ligger på golvet och slåss. Först då började folk agera. Men det var inte så många som vågade bryta sig emellan. Vi var mest tjejer på vagnen. Ingen som vågade. Varken fysiskt eller psykiskt. Sen stannade vagnen och vi gick av. Avenyn var full med folk. Och poliser. Så jag sprang fram till en polisbil och berättade om bråket. Kände mig lite stolt efteråt. Och skärrad. Underligt det där, jag hade ju varit flera meter ifrån killarna så kunde inte riktigt förstå varför pulsen var så hög. Men har ju aldrig pratat med poliser på riktigt. Måste ju vara därför.

I övrigt hade jag och Nea en mycket trevlig kväll. Så The Joneses på bio, ingen höjdare men tänkvärd, det kanske trots allt inte finns några perfekta familjer. Sen hamnade vi på Charlies Angels. Ones in a life time-upplevelse. För vi kommer då aldrig gå tillbaka dit. Där var vi mycket överrens om efter en klunk vin. Skål.