.

And I get nothing done as the sun moves up and down - without you.

Idag vaknade jag 6.45 som vanligt. Oftast brukar jag snooza, ibland uppemot en timme, vakna förargad och försovd och hasta iväg till skolan med kaffet i ena handen och mackan i andra. Idag kände jag inget behov av en sådan morgon utan jag kände mig faktiskt vaken direkt. Så nu har jag tassat upp, kokat te, gjort mackor och hämtat tidningen och är tillbaka i sängen. Tack gode Gud för tidningen. Det gör min dag. Och idag är dessutom inte vilken dag som helst, det är fredag och det betyder DN-på-stan-bilaga - härligt!

Efter en veckas underbart väder som fått mig att studsa till och från skolan varje dag trots att jag bara fått vara ute dom fem minuterna som detta totalt tar har det mulnat på lite. Perfekt. I dagens femton minus ska jag ut och kriga på skidor och jag är glad att bara ha solen i ögonen tidvis. Jag gillar inte att frysa så idag blir det till att åka fort. Sen vankas städdag med efterföljande sexa på Snerikes slott.

Åt grönsakspaj som knappt smakade något blandat med tvivelaktig spagetti som varit värmd lite för många gånger för mitt eget bästa. Delish. Resten av min rast ägnades åt bloggar, idag blev det Alex Schulman, Calle Schulman, Viktor Barth-Kron, Neao och Marsspexarna. Sen ägnade jag mig lite åt tidsslukaren facebook, har bestämt mig för att dra ner på det där. Att sitta och titta på bilder på folk man inte känner och statusuppdateringar man inte bryr sig om ett dugg. Det kanske blir tid över till roligare saker. Som att titta på film. Eller laga linssoppa, det borde jag göra.

Jag är inne på min trettonde timme här på BMC idag och håller på att packa ihop för dagen. Förhoppningsvis är jag tillbaka här inom tio timmar igen.

Jag stärker mig och samlar kraft. Imorgon kommer vara en otroligt jobbig dag. För första gången kommer den andra februari vara tung och smärtsam. Det gör mig trygg i förvissningen om att jag är på rätt väg. Det gör mig livrädd. Vetskapen om att det nu ligger fyra år mellan mor och dotter öppnar upp ett avgrundsdjupt hål. Dom här åren har gett mig en styrka och drivkraft som gör mig stolt samtidigt som det skrämmer mig. Kärleken är evig. Den övervinner allt.

Jag känner en hatkärlek till webföreläsningar för tillfället. Det är underbart att man kan stanna och spola tillbaka och det är väldigt disciplinerande att hela tiden känna sig tvungen att förstå allt innan det är dags att hoppa vidare. Det går liksom inte att ignorera det hon säger på samma sätt som det går att stänga hörseln och göra något annat när man är på föreläsning i skolan. Men usch vad mycket längre tid det tar. Och usch vad det är lätt att fastna med annat när man har datorn igång.