.

Nu har det alltså gått ett år. Ett år av vad? Inte sorg, inte heller förtvivlan, chock eller ensamhet. De årsdagarna är förbi för längesen, min mamma försvann från mig redan i februari. Nej, snarare tomhet, frihet kanske, lättnad absolut. För hur oförståeligt det än kan låta så är ett dödsbesked alltid skönt efter en längre tids sjukdom. Skönt på sitt egna lite egendomliga sätt. För att markera detta känslomässigt berg-o-dalbaniga år var jag och bror vid graven idag. Vi planterade en röd rosenbuske. Kanske för att på ett sätt fira. För vi har mycket att vara förudrade och nästan stolta över. Vi har faktiskt klarat ett helt år. Födelsedagar. Skolavslutningar. Skidsemestrar. Jul. Påsk. Sommar. Vinter. Jobb. Skola. Nu har vi fått prova på allt det som vi ska leva med resten av våra liv, nämligen att leva utan mamma. Och vi har klarat det, men det gör inte smärtan mindre. Jag saknar dig mamma. Du finns alltid med mig för kärleken är evig, den övervinner allt.

the pices of my heart is missing you

påskdagen. för ett år sen var vi hemma igen. sesse och gunilla hade skjussat oss från torekov. det var snällt. väldigt snällt. gunilla köpte cashewnötter på konsum kärringberget för att det var så billigt. det var ganska roligt. då. helgen i  skåne var mysig. det var sista gången du fick vara där. det är jag glad för. vi kom försent till allt och du vägrade åka rullstol men jag hade med den överallt ändå. jacob var så glad att få träffa dig att han kom på begravningen. det var fint.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen. Och vi visste ingenting om verkligheten.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej.

Det är en elegi för alla sorger den här våren handlat om, för en mor som sjuknade in och en sommar som aldrig kom.

För ett barn som gick till skolan som om inget hade hänt, för en annan som sa "Allting är förstört, allt är bränt".

För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.

Det är en elegi för alla vägar som vi inte har vandrat än.

För en tid som bara går och aldrig kommer igen.

Nu har jag gått den vägen igen. Men det var inte samma sak, saknar en vän. Jag anar vem. Jag vet bara en. Hennes gröna ögon ser på mig inatt. Hon sa: Ta aldrig något för givet.

Nu kan vi andas igen, och ägna timmar åt att bejaka glädjen och begrunda sorgen.

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick, och allt var förlorat.

Mamma jag saknar dig.

2 februari 2007. Det är fredag. Det är kallt. Jag har på mig min tjocka dunjacka när jag går i hem genom nattens kyla. Från min pojkvän till min mamma, trodde jag. Men hemma är det tyst och släckt. Jag känner mig lite övergiven eftersom det inte finns något meddelande till mig när jag kommer hem, men jag somnar ändå. Mitt i natten ringer det, mamma. Älskade mamma. Hon är på akuten, ska läggas in på neurologen. Det säger mig ingenting. Jag minns att jag tänkte att jag borde inte kunna somna. Men jag gjorde det ändå.

Jag minns inget av lördagen. Jag gjorde nog inget då.

Söndag morgon. Jag, lillebror och pojkvännen sitter och äter frukost, vi ska snart åka till sjukhuset för första gången. Mamma är kvar där. Hon ringer, lillebror svara. Det är tyst. Sen vänder han sig om. Det han sen sa fick livet att ta slut. Hjärntumör. Nej! Inte min mamma. Älskade finaste mamma. Inte du.