På jakt efter träningens Tintin

I förrgår lyckades E få med mig till Fysiken. Ingen större skada skedd, vi gick på medelgympa (som för övrigt var otroligt mycket jobbigare än det låter) och jag kände hur träningsvärken långsamt kom smygande igår. Men det är så det är för mig. Det är bara att gilla läget.
Det är då, när E kläcker idén om att träningsvärk mår bättre av mer träning, som allt börjar gå snett. Det visar sig nämligen att E har tänkt gå på A-box. Det låter ju faktiskt kul. Och det börjar väldigt roligt med skuggboxning och allt känns nästan som en kurs i självförsvar. Men hela tiden är det något som liksom gnager i bakhuvudet..

Välkommen till A-box, det här är alltså ett högintensivt pass.


Jag är inte så haj på det här med gruppträning och Fysiken och så. Men högintensivt.. det låter ju otroligt jobbigt. Och det är då det slår mig. Igår var vi på medelgympa. Det var riktigt jobbigt. Nu befann vi oss alltså på intensivgympa fast inte gympa utan box.
Vilket skämt! Jag orkade hålla uppe tempot en kvart. Max. Ett tag orkade instruktörerna försöka heja på oss (läs: mig) och få oss att göra rätt. Men efter ett tag övergick dom till att bara försöka får oss (mig) att göra något överhuvudtaget.
Jag rann. På hela kroppen. Det har aldrig hänt förut. Och när jag la mig ner kändes det som att jag hade en bastu innuti mig. Har aldrig varit så varm innan.
Men vi kämpade. I synnerhet E kämpade. Så grym var hon! Och till slut kom belöningen. Avslappning och stretching. Vi har kommit fram till att träningens avslappning ungefär motsvarar utgångens fyllekäk. Det är liksom därför man tränar/går ut, för att komma åt den där totala lyckan på slutet. Tintin.
Eller träningens Tintin: avslappningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0