.

..in nobodys eyes but mine.

Plötsligt händer det. Idag fick jag träffa min Andreas igen. Vi har inte setts på fem månader och ändå var det precis som vanligt. Jag var sen. Ovanligt sen (av ovanligt korkad anledning). Och Andreas var precis lika irriterande och härlig som vanligt. Det tog inte mer än fem minuter innan jag sa "jag kan verkligen inte förstå varför jag har saknat dig" första gången och det var definitivt inte den sista. Precis som vanligt.

Nu blir det några veckor till innan ytterligare Tintin-häng med kycklingbaguetter och dyrt te. Tills dess ska han vika kläder och låtsas se upptagen ut på JC på dagarna och härja på Avenyn med Landvetter/Lisebergfolket på kvällarna. Jag är inte avundsjuk. Inte ett dugg alls. Möjligtvis på hans black friday-konsert. Hoffmaestro är inte fy skam live.



T: Fan vad kallt det är ute!
A: Fyra grader? Kallar du det kallt? Den här vintern har varit kylig ska du veta!

Mycket kan vara kyligt men minus femton i Göteborg är fan inte kyligt. Det är fucking freezing!